Makt, motstånd, mildhet. Eller tradition, opposition, aktion. Orden förhåller sig till tanken som fåglarna till trädet. Jutta Koethers konstnärskap låter sig inte lättvindigt infångas. Där finns en begreppslig kontradiktion, en inåtriktad kamp, ett sår. Men också en överraskande målerisk mjukhet, mitt i utfallen.

Jutta Koether (f. 1958, Köln) är både målare och performanceartist. Hennes bildsfär spänner mellan det extrovert åttiotalsvilda till det sublima och milt humanbeskrivande – en inte helt oproblematisk kombination. Det disparata i uttrycken har man här försökt förena genom en oortodox frihängning (där målningarnas baksidor blottas), och till stor del har man också lyckats. Kasten är fortfarande stora och ofta överrumplande, men helheten är trots allt rättvisande. Det handlar ju ändå om medvetna val, motpoler och ett uppluckrande av språkliga gränser.

Med konstnärskolleger som Walter Dahn, Albert Oehlen och Martin Kippenberger är det expressivt figurativa måleriet väl förankrat. Med referenser till experimentella filmskapare som Kenneth Anger och senare Tony Conrad kompletteras bilden.
     Jutta Koether kastar sig handlöst mellan extremerna; hennes törst leder till ett kärleksberusat annekterande och hyllande av konstnärliga ikoner som Francis Bacon, Maria Callas, Kyle Minogue, Nicolas Possin.
     De röda penselstråken skär som Fontana-snitt i dukytorna, för att i nästa stund Bonnardmjukt smeka fram en kropp, en människa, en hjälte.